Klockrent

Jag fick förtroendet av en nära vän att få ta del av något väldigt privat. Hon hade satt ord på de känslor som är bland de svåraste känslorna att kunna sätta ord på. Hon hade satt ord på de känslor man känner inför ett ex där uppbrytandet från denne var svårt och hur det sedan är när man träffar den personen igen och han (i detta fallet var det en han) agerar respektlöst inför den han en gång har sagt att han älskar.

Aldrig förr har jag läst något bättre. Det var klockrent!


Now it's time for me to confess. Den känslan som min kompis beskrev, att inte bli mött med respekt av någon som man en gång har älskat, har under en lång tid varit mitt drömscenario inför mitt första möte med mitt ex. Här kommer två av mina MÅNGA olika scenarion:

Scenario 1. Vi träffas på stan, jag kommer gåendes hand i hand med en über snygg kille. Han och jag har precis varit och shoppat och vi ser så där allmänt underbart förälskade ut. Vi råkar nästan, för vi ser ju inget annat än varandra, springa rakt på mitt ex och inte förrän man är verkligen öga mot öga så kmr jag att upptäcka honom. "Oj, hej, det var länge sedan! Hur är läget". Medan man för det där lösa kallpratatandet så trycker man den söta killens hand och småler mot honom så där once and a while under samtalet för att visa att han och jag har ett speciellt band, ett nytt band, ett närmare band än vad jag och mitt ex NÅGONSIN hade...

scenario 2. Vi träffas ute på något uteställe. Man är liiiite tipsy men inte full, man är riktigt snygg, superfixad och har den nyaste klänningen på sig. Man ser sitt ex stå där i garderoben och hänga in sin jacka och själv står man i baren med en über snygg kille (Han måste ju vara über snygg!). Han får såklart syn på mig, och där står jag i baren och har en väldigt intressant diskussion med så klart denna übersnygga killen. Mitt ex kommer fram, inte direkt, men efter ett tag och säger hej men man märker att han är smått osäker med den där snygga killen bredvid mig och det faktum att jag knappast ägnar honom någon uppmärksamhet utan står och småler och nickar mot den där übersnygga killen hela tiden så att mitt ex ska veta That I couldn't care less att han var där och pratade med mig. Så han, mitt ex, säger några fraser och sen försvinner han fort med svansen mellan benen.

För det är ju så. Man vill ge igen. Man vill få en hämnd för det där "göra slut sveket". Man vill visa att man inte tänker på honom längre. Man vill visa att man har gått vidare. Visa vilket kap han har förlorat. Visat att det nu är andra mycket snyggare killar som vill ha en och han kan ju bara DRÖMMA att jag en gång skulle se på honom igen. Men Fan.... detta stämmer ju inte.

Och nu helt plötsligt så fattar jag ju. Det är inte alls så jag vill att det ska vara första gången, eller andra gången, tredje gången eller någon gång överhuvudtaget. För då visar jag mig inte respektlös mot bara honom, men mot vårt förhållande- vilket en gång för länge sedan var ett fint förhållande, men framförallt mot mig själv. Är jag verkligen en sån liten människa? Nej, och jag kommer aldrig bli det, för hur mycket jag än ibland kan måla upp dessa olika drömscenarion och tro att jag kommer må bättre efter att de har ägt rum så vet jag att det inte är sant.

Det första mötet mellan mig och mitt ex kommer antagligen någon dag att äga rum och då vill jag bara kunna säga hej och ge honom en kram. Kunna känna att de vi en gång hade var fint men att det var då och nu är nu. Och visst, det kanske händer att jag kommer möta honom på stan där han kommer gåendes med sin nya tjej men jag hoppas verkligen då att han kanske presenterar henne för mig men ändå ger mig en kram och säger att det är kul att se mig. Att han verkligen ser mig i ögonen och inte kramar hennes hand under hela vårt samtal. Att han inte ger henne de där blickarna att de faktiskt har ett band som är mycket starkare än vad vårt en gång var. För det är man skyldig den personen man en gång har älskat tycker jag. Att behandla denne med respekt och att inse att första, andra, tredje ja t.o.m 111 gången man träffas så kanske det inte alltid är så lätt med det där med känslor som ligger kvar någonstans där långt inne.

Detta är nu klockrent för mig, och det har jag min vän att tacka för.