Klockrent

Jag fick förtroendet av en nära vän att få ta del av något väldigt privat. Hon hade satt ord på de känslor som är bland de svåraste känslorna att kunna sätta ord på. Hon hade satt ord på de känslor man känner inför ett ex där uppbrytandet från denne var svårt och hur det sedan är när man träffar den personen igen och han (i detta fallet var det en han) agerar respektlöst inför den han en gång har sagt att han älskar.

Aldrig förr har jag läst något bättre. Det var klockrent!


Now it's time for me to confess. Den känslan som min kompis beskrev, att inte bli mött med respekt av någon som man en gång har älskat, har under en lång tid varit mitt drömscenario inför mitt första möte med mitt ex. Här kommer två av mina MÅNGA olika scenarion:

Scenario 1. Vi träffas på stan, jag kommer gåendes hand i hand med en über snygg kille. Han och jag har precis varit och shoppat och vi ser så där allmänt underbart förälskade ut. Vi råkar nästan, för vi ser ju inget annat än varandra, springa rakt på mitt ex och inte förrän man är verkligen öga mot öga så kmr jag att upptäcka honom. "Oj, hej, det var länge sedan! Hur är läget". Medan man för det där lösa kallpratatandet så trycker man den söta killens hand och småler mot honom så där once and a while under samtalet för att visa att han och jag har ett speciellt band, ett nytt band, ett närmare band än vad jag och mitt ex NÅGONSIN hade...

scenario 2. Vi träffas ute på något uteställe. Man är liiiite tipsy men inte full, man är riktigt snygg, superfixad och har den nyaste klänningen på sig. Man ser sitt ex stå där i garderoben och hänga in sin jacka och själv står man i baren med en über snygg kille (Han måste ju vara über snygg!). Han får såklart syn på mig, och där står jag i baren och har en väldigt intressant diskussion med så klart denna übersnygga killen. Mitt ex kommer fram, inte direkt, men efter ett tag och säger hej men man märker att han är smått osäker med den där snygga killen bredvid mig och det faktum att jag knappast ägnar honom någon uppmärksamhet utan står och småler och nickar mot den där übersnygga killen hela tiden så att mitt ex ska veta That I couldn't care less att han var där och pratade med mig. Så han, mitt ex, säger några fraser och sen försvinner han fort med svansen mellan benen.

För det är ju så. Man vill ge igen. Man vill få en hämnd för det där "göra slut sveket". Man vill visa att man inte tänker på honom längre. Man vill visa att man har gått vidare. Visa vilket kap han har förlorat. Visat att det nu är andra mycket snyggare killar som vill ha en och han kan ju bara DRÖMMA att jag en gång skulle se på honom igen. Men Fan.... detta stämmer ju inte.

Och nu helt plötsligt så fattar jag ju. Det är inte alls så jag vill att det ska vara första gången, eller andra gången, tredje gången eller någon gång överhuvudtaget. För då visar jag mig inte respektlös mot bara honom, men mot vårt förhållande- vilket en gång för länge sedan var ett fint förhållande, men framförallt mot mig själv. Är jag verkligen en sån liten människa? Nej, och jag kommer aldrig bli det, för hur mycket jag än ibland kan måla upp dessa olika drömscenarion och tro att jag kommer må bättre efter att de har ägt rum så vet jag att det inte är sant.

Det första mötet mellan mig och mitt ex kommer antagligen någon dag att äga rum och då vill jag bara kunna säga hej och ge honom en kram. Kunna känna att de vi en gång hade var fint men att det var då och nu är nu. Och visst, det kanske händer att jag kommer möta honom på stan där han kommer gåendes med sin nya tjej men jag hoppas verkligen då att han kanske presenterar henne för mig men ändå ger mig en kram och säger att det är kul att se mig. Att han verkligen ser mig i ögonen och inte kramar hennes hand under hela vårt samtal. Att han inte ger henne de där blickarna att de faktiskt har ett band som är mycket starkare än vad vårt en gång var. För det är man skyldig den personen man en gång har älskat tycker jag. Att behandla denne med respekt och att inse att första, andra, tredje ja t.o.m 111 gången man träffas så kanske det inte alltid är så lätt med det där med känslor som ligger kvar någonstans där långt inne.

Detta är nu klockrent för mig, och det har jag min vän att tacka för.

Han är min...Jag har paxat!

Paxa en kille... Kan man det? Kan man säga att han är min, var min, borde vara min, och alltså då få ensamrätt om honom? Får man binda denna kille till sig själv trots att killen aldrig någonsin kommer bli "ens egen"?

Gammalt ex:
Här är det ju en ganska självklar företeelse för oss tjejer att utan tvekan säga "jag kommer aldrig ge mig på din gamla kille". Men när blir det ok att ta någon annans ex? Blir någonsin acceptabelt att göra detta? Vänskap går före killar, vänskap går före ett simpelt hångel med någon annans gamla kille, at sexa loss med någon ex är också helt oacceptabelt. Men om man blir kär? Å andra sidan blir man väl först förälskad och sen kär. Är det ok att bli förälskad i någons ex och träffa honom, för att se om man kommer att bli kära i varandra? Om min bästa vän blir kär i mitt ex, gör det då inte mig till en dålig vän om jag inte unnar henne kärlek? Vem är jag att ställa mig över en annan individ och säga att det inte är ok för just henne att vara kär i just honom. Borde inte jag som vän bara vara lycklig över att någon viktig för mig är kär, galen men framförallt lycklig?

Gammal dejt:
Här blir det väl diffust... Vart dras gränsen? X antal dejter. X antal kyssar. X antal timmar man sexade loss???
Kanske man då borde titta över vad deet är man vill. Vill man nått mer med denna gamla dejt eller är han bara het. För om man bara är sugen på honom kan man ju lika gärna låta bli då man säkert kommer vara sugen på 25 killar till. Iallafall inom de närmsta tre veckorna.

Gammalt ligg:
Denna kategori tror jag är extra känslig för tjejer. Dock säger jag detta utan egentliga bevis och endast med en åsikt från hörnflaggan. Men ofta har jag pratat med killkompisar som har haft sex med samma tjej och det är inte hela världen. Dock kan jag se att ett gemensamt ligg för mig och en vän kan ha ödesdigra konsekvenser. Kanske det har något att göra med talesättet "Tjejer har sex för att få kärlek medan killar visar kärlek för att få sex". Vi kanske helt enkelt ser på det olika.

Intresseobjekt:
En gång när jag var 14 år gammal hade jag "turen" att få hångla med skolans mest populära kille. Denna magiska stund omgiven av en atmosfär som doftade skog, häxblandning och kräk var länge stort för mig. Jag berättade för mina bästa tjejkompisar och då började gråta och skrika. Dock inte av lycka utan för att "vi vill alla ha honom då ska ingen få honom". Det har jag alltid haft svårt för. Paxa en kille för att du vill ha honom. Men han då? Vad händer om han inte vill ha dig? Då är det dags för oss tjejer att kapitulera. För visst är det jobbigt att HAN ville ha HENNE och inte DIG. Men alla kan ju inte vilja ha mig, för vem vill då ha henne? Och om alla vill ha henne, vem vill då ha mig?

Det viktigaste är nog att överväga situationen. Vad vill jag med denna kille? Är jag kär, är han kär i mig. Kan vi få det fint? Eller kommer han bara bli ett hångel eller ligg som rinner ut i sanden?
Om det första scenariot är det verkliga då är det bara att tuta och köra. För visst gör det ont att bli bortvald men tyvärr är det en smäll att ta då ingen är mer människa en någon annan och ingen kan inte unna sin medmänniska lycka. För om man inte unnar någon annan lycka, då är man bara en liten liten lort!

Han gillar dig...

Ja då var man där igen...
Man smågillar en kille, varje natt är vi ett fint litet par i fantasin och varje helg är det en hysterisk jakt efter att se om just han är ute på samma ställe som jag.

Killkompisen säger
-"ta det lugnt, spela svår, du skrämmer bort den stackaren".
Något jag viftar bort med
-"men vadå jag säger ju bara till honom att vi borde hänga!?"
- "ja precis, han får akuta svettningar av att du är så på".
- "Men hallå, du fattar ingenting! Jag ringer ju dig och frågar om vi ska hänga".
- "Ja men vi kommer ju också bara hångla eller ha sex om ingen annan levande människa finns kvar"
TOUCHÉ!

Grejen är den att nu har det uttänkta objeket till karl två vänner som på fyllan läckte lite info. Att denna karlslok faktiskt gillar mig! OH YES! tänker jag och ringer honom nästa dag för att kolla läget.

"Du, jag kollar på film så jag kan inte prata. VihörsHadetbraHejdå!"KLICK

Hmmm...I guess he's just not that into me...Eller?

Kanske borde skicka iväg ett sms och kolla vad han ska göra i helgen...?

Den Vänskaplig nivån

Jag har kommit fram till att jag måste dra gränsen någonstans, och jag tror att min andra halva kan hålla med om det också. När du lär känna en ny person så måste du egentligen från början bestämma dig för om du vill ha honom som kompis eller som någonting mer. Den där mellan gränsen med att ibland hångla, ibland bara umgås som kompisar, ibland ha sex och sedan vara helt normal mot varandra, njeee... det funkar inte riktigt.

Såklart, det ena hållet kan funka ibland. Man går från att var vänner till att bli något mer. Sedan kan vissa återgå till det där vänner stadiet igen, men det är sällan. Jag känner knappast en jäkel som har haft en intimare relation till någon av sina killkompisar och sedan kunnar bli vänner igen, det är för mycket känslor involverade.

Fast! Något som definitivt inte går är när man lär känna en ny person och man råkar falla dit en kväll med den här personen, efter det så blir det i 9/10 fall alltid så skumt efteråt. Varför! Det blir ju vad man gör det till och varför måste man egentligen göra det så jobbigt?

Mitt prakt exemplar är egentligen mig själv. När jag precis hade flyttat hemifrån till ett nytt ställe så introducerade en av mina närmsta kompisar mig till en av henne killkompisar. Han och jag fick en "thing" och så klart så trillade vi dit en kväll, och sedan en kväll till.. en kväll till och.. ja. Men sedan så blev allt plötsligt jätte skumt, och nu har vi noll kontakt.

Den frustrerande delen nu är att jag ville verkligen ha kvar honom som vän. Han var ju störtskön att hänga med och han var ju så rolig! Det är då man tänker- Fan, varför höll jag inte det bara på en vänskaplig nivå!?

smeknamn

Hur kommer det sig att när det gäller ens "ragg" så i 8 utav 10 fall så har man alltid ett smeknamn på dem.

Namnen försvinner antingen för att man
1. /VARNING!/ har lite för många sisådär för tillfället :S
2. Namnet inte passar in på just den killen
3.... Eller för vi har en tendens att helt enkelt göra dem mer speciella då de får ett smeknamn...

Hmmm... det ena lr det andra.

Alltid när vi snackar om våra killar så är det Journalisten, advokaten, saxofonisten, knarkaren, Helsingborgaren, Göteborgaren... Inga sådär jätte märkvärdiga smeknamn när man egentligen tänker på det.

Undrar om vi har några smeknamn :S

känslan

Tiden går, och det mesta bleknar, det dåliga, det bra, det fina, det jobbiga. Man börjar på ny kula, träffar nya människor, och från början är det jobbigt men successivt så börjar inte dagen med att man tänker på det gamla. När mobilen ringer så är det inte det första man tänker "tänk om" eller "kanske". När man befinner sig på de gamla platserna som man en gång hade gemensamt så ser man sig inte omkring en extra gång. Drömmarna blir inte lika intensiva, och sakta men säkert så är det som de aldrig har funnits.

Men det är den där jävla känslan! Känslan då min hand låg på din hand, då min hand följde din nackkontur, kände dina skuldror och armar. Jag kan fortfarande varenda detalj. Det är som inpräntat, inbankat och fastborrat!

Mmm...moving on.

HAN sa, HON sa ---> Tack och Hej Leverpastej

Scenariot ser ut så här:
Plats: KB
Tid:00~00.30
Datum: Fredag natt/lördag morgon (what ever U prefer)

Mmmm... det kanske är sisådär fjärde gången de möts ute. Alla de andra gångerna de har träffats har slutat med att de har följt med den andre hem. Självklart så kommer detta hända ikväll också vet de båda. Skillnaden den här gången är, tänker HON, att dem förra veckan kom fram till ett gemensamt beslut som gör denna gången annorlunda. När HAN ringde klockan 02 en lördag morgon, sa HON till honom att HON inte orkade med att träffas "på fyllan" längre.
- Inte jag i heller, säger HAN.
Men bra tänker HON. Då är vi överens om något iallafall. Vem har sagt att detta kommer leda till volvo, villa och två barn, men VI är överens om att vilja lära känna varandra när vi är nyktra också.
De rings vid den där nästa fredag kvällen också och bestämmer för att mötas upp på KB. De blåaste ögonen tittar in i hennes och det klickar, som alltid.

Nästa morgon vaknar de upp. Tidigt som alltid. Söndag bestämmer DEM. En fika.

HON får ett telefonsamtal två timmar innan fikan på söndagen. Det är HAN.
-Ehhh.. Ja, jag kommer inte hinna till klockan fyra.
-Jaha, okej... Men ska vi ta det senare då?
-Ehhh... jo, Jo det kan vi göra!
- Ja men bra, då säger vi så.

Kvart i sju ringer HON.
- Hej, vad händer?
- Aj, Fan! (något händer i bakgrunden) Näää asså jag kommer inte hinna.
-Samtalet bryts-
-Hallå? Hallå!

Mmmm... Tack och hej leverpastej säger jag bara!