Han är min...Jag har paxat!

Paxa en kille... Kan man det? Kan man säga att han är min, var min, borde vara min, och alltså då få ensamrätt om honom? Får man binda denna kille till sig själv trots att killen aldrig någonsin kommer bli "ens egen"?

Gammalt ex:
Här är det ju en ganska självklar företeelse för oss tjejer att utan tvekan säga "jag kommer aldrig ge mig på din gamla kille". Men när blir det ok att ta någon annans ex? Blir någonsin acceptabelt att göra detta? Vänskap går före killar, vänskap går före ett simpelt hångel med någon annans gamla kille, at sexa loss med någon ex är också helt oacceptabelt. Men om man blir kär? Å andra sidan blir man väl först förälskad och sen kär. Är det ok att bli förälskad i någons ex och träffa honom, för att se om man kommer att bli kära i varandra? Om min bästa vän blir kär i mitt ex, gör det då inte mig till en dålig vän om jag inte unnar henne kärlek? Vem är jag att ställa mig över en annan individ och säga att det inte är ok för just henne att vara kär i just honom. Borde inte jag som vän bara vara lycklig över att någon viktig för mig är kär, galen men framförallt lycklig?

Gammal dejt:
Här blir det väl diffust... Vart dras gränsen? X antal dejter. X antal kyssar. X antal timmar man sexade loss???
Kanske man då borde titta över vad deet är man vill. Vill man nått mer med denna gamla dejt eller är han bara het. För om man bara är sugen på honom kan man ju lika gärna låta bli då man säkert kommer vara sugen på 25 killar till. Iallafall inom de närmsta tre veckorna.

Gammalt ligg:
Denna kategori tror jag är extra känslig för tjejer. Dock säger jag detta utan egentliga bevis och endast med en åsikt från hörnflaggan. Men ofta har jag pratat med killkompisar som har haft sex med samma tjej och det är inte hela världen. Dock kan jag se att ett gemensamt ligg för mig och en vän kan ha ödesdigra konsekvenser. Kanske det har något att göra med talesättet "Tjejer har sex för att få kärlek medan killar visar kärlek för att få sex". Vi kanske helt enkelt ser på det olika.

Intresseobjekt:
En gång när jag var 14 år gammal hade jag "turen" att få hångla med skolans mest populära kille. Denna magiska stund omgiven av en atmosfär som doftade skog, häxblandning och kräk var länge stort för mig. Jag berättade för mina bästa tjejkompisar och då började gråta och skrika. Dock inte av lycka utan för att "vi vill alla ha honom då ska ingen få honom". Det har jag alltid haft svårt för. Paxa en kille för att du vill ha honom. Men han då? Vad händer om han inte vill ha dig? Då är det dags för oss tjejer att kapitulera. För visst är det jobbigt att HAN ville ha HENNE och inte DIG. Men alla kan ju inte vilja ha mig, för vem vill då ha henne? Och om alla vill ha henne, vem vill då ha mig?

Det viktigaste är nog att överväga situationen. Vad vill jag med denna kille? Är jag kär, är han kär i mig. Kan vi få det fint? Eller kommer han bara bli ett hångel eller ligg som rinner ut i sanden?
Om det första scenariot är det verkliga då är det bara att tuta och köra. För visst gör det ont att bli bortvald men tyvärr är det en smäll att ta då ingen är mer människa en någon annan och ingen kan inte unna sin medmänniska lycka. För om man inte unnar någon annan lycka, då är man bara en liten liten lort!