Speak the truth God damn it!

Att verkligen säga vad man tycker och känner är svårt. Trots det, desto äldre jag blir så kan jag inte mer än ärligt tillkänna att aldrig är det så skönt att ha en relation uppbyggd på klar kommunikation där man direkt säger till en person ”Detta känner jag” utan att behöva klä in det i andra ord. Visst, relationen kommer i ett annat dager och personen i fråga kommer nog se både dig, och du den också, på ett annat sätt, men det är värt det. Om inte för personen som får höra det, för han eller hon kanske inte vill vara en del av ditt liv längre, så gör det för din skull...

Jag vaknar kvart över tre på söndagsmorgonen av att min mobil precis har fått ett sms. Vem kan vara det, tänker jag och sömndrucken går jag in i inkorgen och ser vem det är ifrån. Numret är okänt men ändå känt. Det är det där numret jag har ringt och smsat så många gånger men också raderat dubbelt så många gånger. Fan, tänker jag så klart. Vad vill han nu… Mycket frestad att radera det, men samtidigt så måste jag läsa det, jag bara måste! Jag öppnar det och i smset frågar han om jag vill gå och äta mat med honom. Är han helt dum i huvudet, tänker jag. Klockan är halv fyra på morgonen och han vill gå och äta schysst kebab med mig på möllan eller liknande. Jag svarar på smset, och vi skickar några sms fram och tillbaka.

Jag kan inte helt erinra mig hur konversationen såg ut men jag tror jag svarade något spydigt som” Kan det stämma att du har varit ute och festat och bara vill ha någonstans att sova”. Såklart så svarade han att han ”bara ville äta mat med någon som han tyckte om.” Detta kan ju ses som rätt gulligt av de flesta.
”Amen näää vad sööött!! Han ville ju faktiskt äta mat med dig för han gillar ju diiiiig”.

Bullshit! Han och jag har en historia, en krånglig historia som jag visste från början att jag aldrig skulle ge mig in i men jag gjorde det ändå för att det var så lockande… då var det i alla fall lockande, nu när jag ser tillbaka på det känns det som jag gjorde ett av mina dummaste misstag den kvällen jag bestämde mig för att träffa honom, men det är lätt att vara efterklok.

För att kort sammanfatta vår historia kan jag säga så här. Jag träffade honom, föll för honom- riktigt ordentligt för han var allt annat än vad min tidigare kille var, samtidigt som jag visste och han sa det till mig också att han inte var pojkväns typen. Jag, min dumma idiot, intalade mig själv att jag var likadan som honom, och sa det till honom. La till en attityd, en jargong, som inte var jag men som skulle passa in i det sättet han var, och spelade bara för att jag ville visa honom att jag också kunde. Jag kunde också vara intim med någon utan att vilja något mer än för just då. Jag var så jäkla patetisk!

Iaf, innan jag fick det där smset den där söndagsmorgonen så hade jag ju insett allt detta. Jag hade insett att varje gång jag träffade honom så föll jag lite mer för honom, men också att jag aldrig var mig själv, var aldrig helt avslappnad med honom. Det var då jag började radera hans nummer, vilket jag gjorde mer än en gång, men ofta föll jag tillbaka och han hörde av sig och så började allt igen.

Men så var det den där söndagsmorgonen, och han frågade mig om jag ville följa med och äta mat med honom och helt plötsligt kände jag att det var droppen. Jag visste att han bara ringde mig för en sak, för aldrig hade han tidigare varit mån om att träffas som vänner och när jag hade försökt med ”ska vi bara ta en fika” så möttes jag med ”kanske det” attityden och sedan rann det ut i sanden.

När jag låg där i sängen kände jag mig 1.kränkt- att det verkligen var allt han vill av mig! Ha kul för kvällen 2. Så jäkla dum- att jag verkligen trodde att det någonsin skulle kunna bli något mer mellan honom och mig 3.förbannad- Jag ska banne mig säga honom vad jag verkligen tycker och känner!

Vilket jag gjorde. Jag frågade honom varför han fortsatte att ha kontakt med mig fastän det aldrig skulle leda någonvart och varför han påstod att han ville vara vän med mig när han uppenbarligen aldrig hade försökt vara det. Inte mycket mer blev sagt efter att jag hade skickat det smset och jag kände en oerhörd befrielse, äntligen hade jag sagt vad jag kände.

Avslutningsvis. Jag kan inte skylla allt på killen i storyn. Han kände ju inte mig från början, han kunde inte veta att jag spelade en roll och gömde mina riktiga känslor, där får jag helt enkelt skylla mig själv. Det är väl det som är sensmoralen i det hela. Allt cred till ”spelet” och jag är inte den som är den, jag gillar att spela det men det är en grej att spela spelet och spela en roll. Spelet kan göra vardagen rätt rolig så länge man spelar det på ett schysst sätt, men när du spelar en roll kommer personen aldrig lära känna dig och verkligen se vem du är. Mao, speak the truth God damn it!