Han är fin och framför allt så är han min. Tyvärr är det så att han förr var någon annans. Innan mig har han tittat på en annan tjej och varma strålar har letat sig igenom hans kropp. Han har tittat på en denna tjej och förundrats över hennes skönhet och hon har tittat på honom och kännt precis likadant. En gång har hon gett honom en present. En fantastisk blå burk.
Min fina man bor nu med mig. Hans saker ska bli mina och mina ska bli hans. Lådor packas upp en så sitter jag där med en fantastisk blå burk i min hand. ”Den vill jag ha i köket” säger jag. Sen kom sanningen och jag grät. Jag vill inte ha en blå burk från någon annan i mitt kök, det kvittar hur fantastisk denna burk är. Jag vill inte att han ska varit kär i någon annan än mig. Jag vill inte att någon annan ska ha berört hans hjärta. Jag vill inte veta att en del av hans hjärta kan jag aldrig få för den har redan någon annan roffat åt sig.
Men så när jag tänkte efter var det hela ganska fjantigt. Från min sida alltså. Självklart har min fina man haft ett liv innan mig. Ett liv där han kände, älskade, hatade, vantrivdes, njöt och var lycklig. Tur är väl det. Tur är det väl för mig att han känt innan. Att livet format honom till den han är idag som jag är så kär i. Tur är det väl för mig att den fantastiska blå burken står i mitt kök och alltid påminner mig om att min man har levt och känt och nu lever och känner med mig.
Om man ska vara ärlig så är det väl en komplimang att en annan kvinna varit kär i den jag är kär i. Det betyder ju bara att han är älskvärd, eller iallafall att hon och jag har väldigt god smak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ha! hittade hit av en slump, visste inte att du bloggade... Får jag lov att länka till dej från min sida? Kram och puss och massor med kärlek!
känner igen känslan! samtidigt är det häftigt att tänka på att Personen haft ett liv innan man själv kom in i det. tänka på var man befann sig för tio år sedan, att man inte hade någon aning om varandra då.
Skicka en kommentar